MIN RESE-(B)LOGG

För några år sedan reste jag och Pojkvän runt i Asien under 3 månader. Vi besökte Laos, Kambodja och Thailand. Den här texten om huvudstaden Phnom Phen skrev jag straxt efter vi kommit hem, och den finns även på backpacking.se.

Phnom Penh är som många andra städer fylld av kontraster. Människor som bor på trottoaren och stora vackra hus med höga staket och låsta grindar. Tempel och massgravar. Middag för några kronor och trendiga restauranger. Smycken för 1 dollar och smycken för hur många dollar som helst. Åk dit, blanda som du själv vill, njut och förfasas av vad staden har att erbjuda.

Moppekillar

- Hello friend, have plans for today? Miss, want to go killing fields. Miss, 8 dollars hole day. Miss? Miss?

Jag vill ju bara äta min frukost…

Vår "vän" Mr Phana i Sihanoukville har förbokat rum åt oss på Okay Guesthouse. Best driver, best guide, best organiser, best english spoken ståtar han med på sitt vistkort, Phana. Bra engelska pratar han, det han tjänar lägger han på engelskalektioner som så många andra i Kambodja, och han kör bra. Men organiseringen… Okay Guesthouse är väl okej, men det ligger nära en väg, så det blir allt annat än lugnt, och det finns ingen yta där man kan komma ifrån. Vi vill ha toppenbra, så vi bestämmer oss för att flytta efter en natt.

Vi går på promenad och hamnar lite fel, får gena genom ett lyxhotell för att komma rätt. Vi tassar ut rätt snabbt, känner oss malplacerade i dammiga fiskarbyxor. Man kan vara turist på olika sätt.

Vi går förbi kvarteren med alla ambassader. Fina vita hus, gröna trädgårdar och höga staket med låsta grindar. Svänger sen av på en gata som inte är asfalterad. Kontrasten är slående. Här står två kor spända för en rucklig vagn. Korna har som små tofflor, gummiplattor fastknutna på klövarna, jag fotar för att visa pappa. Vi köper "läsk på påse", läsken hälls helt enkelt över i en lite plastpåse och så får man ett sugrör. Panten är mer värdefull än läsken. Här och där ser man "telefonkiosker" - ett litet bord, en skylt där det står minutpriset, en mobiltelefon och två personer som sköter businessen - och "bakgatebensinmackar" – en tjej och en tank.

En annan dag går vi på gatorna där vi gissar att västerlänningarna som bor i Pp huserar. Butiker som skulle passa fint in på södermalm i Stockholm, de säljer konst, smycken och kläder och är smakfullt inredda, lite som i en inredningstidning. Här och där ligger ett Cafe eller en restaurang. Vi kan inte motstå menyn på "Tamarind" och glider in. Notan slutar på 20 dollar för en lunch, för två. Det var billigt i kronor, resonerar vi. Tapasen är bland de godaste jag ätit, fetaost o spenatfyllda vårrullar, minipizza, kycklingspett. Och creme brulee är det helt enkelt nödvändigt att äta med jämna mellanrum.

Vi gillar egentligen det där med att man kan vara turist på olika sätt och äter på flera trendiga restauranger, bl a "Friends". Här utbildas gatubarn, de lagar maten och serverar. Trevligt, snyggt, gott och man lägger pengarna på en god sak.

Bodditree, ligger mitt emot Toul Sleng. De gar verkligt goda fyllda baguetter. Är även ett Guesthouse, med verkligt snygga rum, dock lite dyra för vår budget. Över 10 dollar.

Kontrasterna fortsätter att beröra oss. Vi trivs på guesthouset med många backpackers och billig omelettbaguette. Gillar också de fina byggnaderna och tydliga franska inslagen. Men den tragiska historien kan man inte nonchalera.

Vi åker till Killing Fields. Det finns ju ett stort antal över hela Kambodja, men det här är det som är mest känt, antagligen för att det ligger nära Phnom Phen. Pizey och hans kompis kör bra, korsar obehindrat genom trafiken och senare mellan groparna. Vi ser några turister som åker bil, med AC, de ser ju svala ut där bakom rutan, men de ser inte så himla roade ut. Vi däremot är dammiga men strålar, över upplevelsen, över att komma nära barnen som cyklar till skolan och tjoar på oss.

Väl framme pekar Pizey och säger att de ska vänta på oss där borta när vi tittar. Vi säger att det kanske tar en timma så de behöver ju inte stå precis där. Jo, en kvart ska de gå till en vän för att dricka något, men sen väntar de där, säger han och pekar igen. Vi är lite obekväma över att bli uppassade, även om vi betalar för det.

Första reaktionen är att det är en fin, grön park. Solen skiner och mitt fram står en hög byggnad med samma stil som är typisk för tempel i asien. Sen tittar man närmare på stupan, och ser att den är fylld med kranuim, från de 17.000 människor som mördades vid det här fältet. Vi har ju läst om detta i böcker innan vi for, men på plats blir man ändå chockad. Det ligger verkligen tänder och benbitar längs stigarna. En guide berättar, "det här trädet användes för att döda små barn. De höll dem i fötterna och slog huvudet mot stammen." Det är fortfarande stora mörka fläckar i barken. Det är nu en lätt värk startar i magtrakten.

      

Vi åker tillbaka till staden och gör ett besök på S21. Toul Sleng. Skolan som Pol Pot lät göra om till ett tortyrfängelse. Även detta har vi läst om och sett bilder på. Men man kan inte förbereda sig för ondska.

Vi förundras över att vi aldrig pratat om detta i skolan. Min historielärare på högstadiet ägnade i princip hälften av tre års lektioner till Hitler och förintelsen. Men andades aldrig om vad som hänt långt senare i Kambodja.

Det tar hela dagen innan obehagskänslan långsamt släpper efter.

Dagarna rinner iväg. En eftermiddag spenderas på Russian market. En traditionell marknad, en del där alla säljer smycken, en del där alla säljer tyg, sen mat osv. Vi prutar och handlar. Central market ser ungefär likadan ut. Men nu har vi handlat färdigt. För idag…

På Nationalmuseet gillar vi den lilla trädgården i mitten bäst, statyer har vi sett. Fiskarna i dammen verkar dessvärre inte må nåt vidare, de simmar runt, verkligen runt, runt i en cirkel.

Tittar på ett tempel på en kulle, reflekterar inte över namnet. Skrattar lite åt en apa som sitter och käkar upp blommorna som någon offrat. Känner att vi måste göra ett besök på Royal Palace, och hos Silver Pagodan. Men i ärlighetens namn är vi lite tempeltrötta redan efter bara Royal Palace i Bangkok. Så vi tittar halvt engagerat och vi sparar adjektiven till templen i Angkor istället.

En kväll går vi till Hotel Le Royal. Det har fått en helsida i vår guidebok, så vi vill kolla på stället. Vi klär upp oss för att inte känna oss så bortkomna. Hamid, som vi träffade på minibussen över från Thailand hänger på. Han har en 30års-kris, lämnade sitt kostymjobb i London och ska vara på resande fot i ett år. Han har orange byxor med elefanter och papegojor på, men verkar inte obekväm.

Vi tar en drink i Elephant Bar. Visst är det snyggt. Nyfikna som vi är ber vi att få titta på ett rum, inga problem, en portier visar oss. Sen frågar killen i receptionen vart vi bor. "Ehrm, by the lake…" svarar vi. Jo, han vet. "Many young people stay there".

Självklart mailar vi hem några gånger. Där sitter man på en grusgata med ett internet snabbare än modemet hemma. När jag skrivit ett lååångt mail hänger sig plötsligt alla datorerna, jag håller på att dö, ska jag behöva skriva om allt? Stön hörs från flera håll. Men en rask kille ordnar allt och alla blir lugna. På vägen därifrån ser vi familjer som bor på trottoaren, har byggt ett skjul och lever sina liv där, vid gatan. Då skäms man över de petitesser som kan få en att tappa humöret.

Sista kvällen sitter vi på verandan med en kall öl och tittar på solnedgången. Pratar med en holländsk man som ser ut precis som den glade, tjocke buddhan man kan köpa som souvenir överallt. Han har mest suttit här på verandan och haft det bra. Så kan man ju också göra. Men han har nog en annan bild av staden än vad jag har. Och jag tycker om det Phnom Phen jag har sett.