MIN RESE-(B)LOGG

Båten lämnar Phnom Phen klockan 7 på morgonen. Vi sitter som de flesta andra backpackers på taket. Här ser man bäst, och det finns lite att titta på. Till att börja med ”förorterna” till Phnom Phen. Först nu fattar vi hur stor staden är, vi åker förbi rader av hus i flera kilometer. Sedan blir floden bredare och det finns mest träd att titta på, då åker boken och matsäcken fram. När vi närmar oss Siem Reap åker vi förbi en flytande by, komplett med polis, kyrka, skola och mack, då är det kameran som åker fram.

Solen steker bra, men det känner man inte eftersom det fläktar. Vi lärde oss detta ”the hard way” under en tidigare resa, så vi har smörjt in oss med solkräm. Ganska många tänker nog inte på det, för under kommande dagar bland templen ser vi otaliga rödbrända ryggar, näsor, fötter…

Vi anländer till hamnen i Siem Reap mitt på dagen. Där står en nätt välkomstkommitté; runt 100 män med olika skyltar. På hälften av skyltarna står namn på personer som gjort det smidigt för sig (vi) och på den andra hälften står namn på olika guesthouse. Vi har lokaliserat lappen med våra namn till mitten av klungan och tar sikte på den. Vi har bokat rum här i Siem Reap genom guesthouset i Phnom Phen. Då ingår nämligen mc-resan från hamnen in till staden, och den kan vara ”dyr” för det är ganska långt.

Inkluderad mc-resa, so far so good. Friendly guesthouse är det vi kommer till. Det är ett ok ställe, inte så speciellt, men det får duga. När vi installerat oss går vi ut för att träffa Hamid, som vi tillbringade några dagar med i Phnom Phen. Han har åkt bil upp med någon han träffat, och anlänt till Friendly dagen innan. Han skrattar åt färden och vilka hastigheter de kört i på vägar som inte har rätt att kallas vägar. Bilen, en Toyota Camry såklart, höll hela resan men han hade funderat på hur länge en bil i Kambodja håller i genomsnitt.

Mc trubbel. Igen.
Killarna som kört oss från hamnen tycker förstås att vi är ”deras” kunder, att vi ska åka med dem under hela vistelsen. Vi har istället funderat på att hyra mc för att köra själva, så vi hör efter om vi kan hyra en från dem. No, no. Den kommer bli stulen. Det är farligt att köra själv. Till slut får vi ett pris på 8 dollar per dag. Men allt måste dubbelkollas.
Inne i staden finns en riktig uthyrningsfirma som verkar seriös. Här kan vi hyra för 7 dollar/dag, då ingår ett rejält lås. Bossen för firman är en liten rund man. ”I will tell you about safety” säger han. ”Om ni parkerar på anvisade parkeringsplatser och sparar kvittot så är det lugnt. Finns det ingen parkeringsplats så håller försäljarna koll på bågen åt er, om ni köper nånting av dem”.

När vi kommer tillbaka till guesthouset är killarna inte lika friendly längre. Vi kunde minsann ha fått hyra av dem för 5 dollar. Nu vill de plötsligt ha betalt för resan från hamnen. Då tröttnar min pojkvän och biter ifrån. ”Ni sa 8 dollar förut så skyll er själva. Vi tänker inte betala för resan, vi betalar för rummet och det var dealen. Passar det inte så kan vi flytta och då tjänar ni inget.” Han har lärt sig, killen som blåögd trodde att Royal Palace var stängt och tyckte det lät som en bra idé att åka tuk-tuk för 10 baht istället första dan i Bangkok.
Killarna tjatar inte mera men stämningen är lite ansträngd resten utav vistelsen.

Man kan köpa 1,3 eller 7-dagars pass. Vi väljer 3 dagar för att kunna njuta av templen i ett soft tempo. Vilket man än väljer ingår några timmar dagen innan passet börjar gälla. De flesta klättrar då upp på Phnom Bakheng för att titta på solnedgången. Så även vi.
När vi klättrat, snubblat över rötter och pustat oss upp en bra bit, sitter plötsligt en man utan ben och tigger invid kanten. Då undrar man hur han kom dit, hävde han sig upp på armarna? Eller var det nån som hjälpte honom, och får han behålla nåt av pengarna han får själv?
Den här dagen är det molnigt, så när vi väl kommer upp kan vi förstås inte se någon sol. Utsikten i sig är mäktig, och att se det tidigare regnet ånga upp ur djungeln gör att vi är glada ändå.

Ansikten, fladdermöss och stoora träd.
Första dagen tar vi lite sovmorgon. Efter frukost puttrar vi iväg och börjar vid Angkor Thom och Bayon. Det är otroligt maffigt. Alla ”torn” kröns längst upp av ett ansikte i vardera väderstreck. Dessa ansikten fascinerar min pojkvän så mycket att han måste köpa ett i trä som souvenir. Säkert en timma vandrar vi i gångarna på den lilla marknaden i Siem Reap för att hitta ”det rätta ansiktet”. Till slut hittar han ett som han gillar OCH lyckats pruta ner till 6 dollar.

Högt uppe på ett av tornen står en man och grejar med någonting. Efter att ha studerat honom en stund fattar vi att han spetsar fladdermöss på en pinne inne i en hålighet, drar ut pinnen, plockar av fladdermusen och daskar ihjäl den mot tempelväggen. Han har fått ihop en bra hög på en liten stund. Kul jobb? Eller ska han kanske grilla dem och sälja?

Dagen fortsätter. Om man lämnar huvudtemplen är det lugnt och skönt. Det är grönt och nästan inga turister. Ta Prohm blir såklart en favorit. Det är ett av de tempel man lämnat lite som man fann det, överväxt av djungeln. Det är delvis träden som håller uppe byggnaden, tog man ner träden skulle delar av templet rasa, och förlora mycket av sin charm. Många bilder vi sett när vi läst om Angkor är tagna vid Ta Prohm, och självklart tar vi också kort, där vi står som små pyttar vid träden.

Charmig guide.
Vid Takeo vill en liten kille vara vår guide för en dollar. Vi tycker att vi kan läsa tillräckligt i våra böcker, men han är envis. ”You are rich”, menar han, så vad är en dollar för er. Vi försöker säga att vi inte är rika i det land vi kommer från. Det köper han inte så lätt, vi har ju flugit hit, då är man rik, punkt slut. ”And when you have no money you just go to machine and get more.” Ja, så kan man ju se det. Vid det här laget är vi rätt imponerade av hur bra engelska den här killen pratar. Han har nog inte fyllt tio år ännu, och argumenterar bort oss lätt. En dollar är det värt att få prata mer med honom.

Han berättar om stenarna; att det bara är ett lager av riktig sten, under det lagret är allt uppbyggt av en hålig sten som dränerar. Detta hade vi undrat över, när vi sett röda håliga stenar vid delvis rasade tempel. Han säger att han brukar slå vad med turister om att det är AC längst upp i den högsta delen av Takeo. Jag blir lite förbryllad och förstår inte vad han menar. Jag sätter inte emot men vi följer med och väl uppe står det klart att han har rätt. Det blåser från alla väderstreck, mycket märkligt, och det känns verkligen som att komma in i ett AC- kylt rum.
Vi får betala honom vår dollar bakom en pelare för att en vakt cirkulerar utanför. Egentligen får inte barn arbeta som guider, det finns ju officiella sådana. Detta stör honom lite, förut kunde han vara vid de populärare templen och då tjänade han mera. Pengarna använder han till engelska lektioner. För när han blir stor ska han bli en riktig guide. Jag tror att det kommer gå bra för honom.

Vi är mycket nöjda med att vi hyrde mc. Vi känner oss fria. Att köra runt i omgivningarna är nog halva nöjet. Alla vägar är asfalterade och det är lätt att hitta med en enkel karta. Med jämna mellanrum ligger ett hus lite avsides; toaletter. Rena och snygga. Utanför nästan varje toaletthus håller man på att plantera blommor. Området är till stor del anpassat för västerländska, pengastinna turister, varav många flyger in över dagen. Det märks även på entrépriset.
Det ligger flera stora hotellkomplex mellan Siem Reap och tempelområdet, men i stora delar av staden finns inget av detta. Den är anpassad för backpackers med många billiga guesthouses som har bananpannkakor på menyerna. Och det är skönt så.

Parkeringen är inget bekymmer alls. Vid varje ställe där det överhuvudtaget är möjligt att stanna finns försäljare. De slåss nästan om att vi ska parkera hos dem.
När vi kommer tillbaka efter en stund vid templet hör man ”buy cold drink”, ”buy fanta”, "buy coconut”. När vi visar mc-nycklarna tystnar alla. Vi köper läsk eller vatten vid ståndet där vi parkerat, vinkar hejdå och glider vidare. 

Barn som säljer flöjter dräller det verkligen av. Dräller är ett hemskt ord att använda, men så känns det. Jag tänker att om jag är törstig så handlar jag nåt, är jag inte törstig kan jag inte bli övertalad att jag måste köpa en flaska vatten…Och vill jag inte ha en flöjt så kommer jag heller inte köpa tre, även om de är billiga… Men så funkar det inte i Asien.
Vi testade att ignorera – leder till mera påtryckningar.
Att säga ”No thank you” trevligt – leder till argumentation.
Vara ironiska och försöka sälja vår guidebok/armband/vattenflaska med samma attityd som de har – leder till total oförståelse.
Sen kom vi på det enda sättet att slippa ifrån en försäljare: att säga ett kort ”dhe”. Vilket betyder ”nej” på khmer.
Första reaktionen när jag ser en försäljare vända sig bort är lättnad, ett litet ord och så slipper jag honom. Sen känner jag mig vidrig. Många människor lever under hemska förhållanden och jag skulle vilja hjälpa alla. Men det har jag inte budget till, och så får det inte plats tjugoåtta flöjter i min ryggsäck.

Efter en enkel middag på vårt GH somnar vi som små barn. Kanske är det alla intryck som måste bearbetas med drömmar.

Dag 2 vaknar jag med träningsvärk i benen… Templens trappor ser inte ut som trappor. Man klättrar mera längs sidorna.
Vi har hört att soluppgången vid huvudtemplet, Angkor Wat ska vara något speciellt, så vi åker dit tidigt. Nog är det speciellt alltid. Flera hundra japaner har radat upp sig, med minst två kameror och ett stativ var.

Eftersom vi uppskattar mc-turerna så mycket bestämmer vi oss för att därefter åka till Bantey Srei, som ligger 37 km utanför Siem Reap, ungefär 30 km från de andra templen. Vägen är bra och vi åker bredvid åkrar och genom byar. När vi kommer fram är vi bland de första besökarna, så det är ljuvligt tyst. Bantey Srei är rödare än många av de andra templen, och den tidiga förmiddagssolen gör ljuset väldigt speciellt. Det blir några fina bilder, bland annat på dammen utanför med näckrosor i.
När det börjar bli för många besökare för vår smak kör vi tillbaka. Vi svänger in vid en skylt som säger: Bantey Samre 3km. Templet Bantey Samre är inte lika underhållande som vägen dit. Det är 3 km av rallyväg, lätt rödaktig sand med gropar och hjulspår. Jag kör och det går finfint, bara man tänker ”yeeha” och inte tvekar när det slirar är det mest kul.

Efter lunch åker vi till Angkor Wat igen. Första gången orkade vi inte gå ända fram och eftermiddagsljuset ska göra tydligen templet mera rätta…
Visst är det otroligt, men det är liksom för stort, jag kan inte ta in allt. Jag köper ett vykort, men det visar inte heller hur sjukt stort det är. På baksidan av Angkor Wat håller man på att förbereda en nyårskonsert med Jose Carrera, med ljusshow mot väggen, så det springer ljus- och ljud tekniker med sladdar överallt. Jag har mer behållning av att studera dem…värsta utrustningen… Biljetterna till konserten kostar i stil med 500 dollar.

Efter en dag fylld av vykortsvyer får solnedgången från Phnom Bakheng får en ny chans att visa vad den går för. Den här gången förstår vi hypen.

Lite senare äter vi avskedsmiddag med Hamid som ska vidare till Laos. I Siem Reap ligger några ganska bra restauranger. På Red Piano äter grabbarna kött, och jag väljer pestopasta. Det är grönt, men smakar inte så mycket som pesto. Jag vet ju egentligen; ska man äta västerländskt ska det vara på ett dyrt ställe, annars smakar inhemsk mat bättre.

Bättre soluppgång.
Dag 3 börjar också tidigt. Solen går upp före 06.00 så strax efter fem åker vi från guesthouset. På vägen mot tempelområdet köper vi färska baguetter till frukost.Eftersom vi är ute efter bara själva soluppgången mer än just soluppgången över ett tempel idag har vi sett ut ett annat ställe som kan vara lämpligt.
Sras Srang, är enligt kartan en barey – vatten reservoar, och ser ut lite som en sjö. I skogskanten sätter vi oss på en bänk och njuter av det lila ljuset bakom trädtopparna på andra sidan ”sjön”. När solen lyser mera orange kommer en väldig massa människor cyklande på vägen. Lokalbefolkningen som ska till jobbet. Vi antar att de flesta arbetar vid templen. Alla gräsytor klipps för hand, med en lång kniv och en pinne… tänk vad många som skulle förlora sitt arbete om man köpte in en åkgräsklippare.

Mitt favorittempel blir Ta Som. Det är litet, mysigt, och lite överväxt. Det går att ”ta in”. Ett tempel i min smak.

Men hur vackra och imponerande templen än är kan man bli lite tempeltrött. Vissa tempel kör vi bara förbi. ”Orkar vi stanna och titta?” ”Nej.” Så vi saktar bara ner på farten. ”Mmm, ser fint ut, gasa nu”. Ändå tycker jag att tre dagar har varit ganska lagom. Det har varit en upplevelse att se dessa mästerverk, även om det är svårt att förstå hur det måste ha sett ut under storhetstiden.
Vi funderar på vad Sverige har som skulle kunna mäta sig med Angkor Wat.
Braehus?

I och med att våra dagar i Angkor är över är det också dags att lämna Kambodja. Två trevliga veckor har det blivit. Imorgon väntar resan tillbaka till Thailand.

Vi har bokat buss och våra gissningar att det inte kommer vara en sådan buss som försäljarna visat bilder på visar sig vara helt korrekta. Som vanligt har de sagt att en buss ska hämta upp och sen byter man till en större. Vi byter aldrig buss. Men vad kan man göra åt det.
Vi har ju hört att vägen är riktigt dålig, men vad som väntade hade vi inte riktigt kunnat föreställa oss. Efter ett tag hämtar jag min sportbehå från ryggsäcken, och drar den över min vanliga bh. Så dålig är vägen… 
Men visst kom vi fram, bara tre timmar senare än angiven tid. Om man jämför med många som åkte på lastbilsflak, med hjälm så vi åkte förhållandevis bra, vi hade tom AC stundtals.

Väl över gränsen till Thailand har vi tänkt ta oss till Khao Yai nationalpark, men räknar inte med att vi ska hinna dit samma dag. Nu får vi dock se hur lokaltrafik med buss kan fungera ypperligt. Vi slussas vidare till buss efter buss. Jag får låna en mobiltelefon av biljett-tjejen för att boka ett rum, med hämtning på busstationen. Så klockan halv tolv på natten landar vi i mjuka sängar på Khao Yai Garden Lodge. Men det är faktiskt något klichéfyllt ”en annan historia”.

Speedboat från Phnom Phen till Siem Reap:
Tar 5 timmar. Kostar 22 dollar.

Tempelpass:
1 dag: $20, 3 dagar: $40, 7 dagar: $70.

Hyra mc:
7 dollar/dag

Bensin / lunch:
Inte långt från Angkor Wat ligger en stor öppen yta, där man kan äta lunch. Restaurangerna är av gatuståndstypen, och serverar det vanliga; nudelsoppa, wok, bananpannkakor. Här går det också bra att tanka om man behöver det. Närmare staden finns större mackar.

OBS! Alla priser har säkerligen höjts. Vi var där i slutet av 2002.