MIN RESE-(B)LOGG

Båten lämnar Phnom Phen klockan 7 på morgonen. Vi sitter som de flesta andra backpackers på taket. Här ser man bäst, och det finns lite att titta på. Till att börja med ”förorterna” till Phnom Phen. Först nu fattar vi hur stor staden är, vi åker förbi rader av hus i flera kilometer. Sedan blir floden bredare och det finns mest träd att titta på, då åker boken och matsäcken fram. När vi närmar oss Siem Reap åker vi förbi en flytande by, komplett med polis, kyrka, skola och mack, då är det kameran som åker fram.

Solen steker bra, men det känner man inte eftersom det fläktar. Vi lärde oss detta ”the hard way” under en tidigare resa, så vi har smörjt in oss med solkräm. Ganska många tänker nog inte på det, för under kommande dagar bland templen ser vi otaliga rödbrända ryggar, näsor, fötter…

Vi anländer till hamnen i Siem Reap mitt på dagen. Där står en nätt välkomstkommitté; runt 100 män med olika skyltar. På hälften av skyltarna står namn på personer som gjort det smidigt för sig (vi) och på den andra hälften står namn på olika guesthouse. Vi har lokaliserat lappen med våra namn till mitten av klungan och tar sikte på den. Vi har bokat rum här i Siem Reap genom guesthouset i Phnom Phen. Då ingår nämligen mc-resan från hamnen in till staden, och den kan vara ”dyr” för det är ganska långt.

Inkluderad mc-resa, so far so good. Friendly guesthouse är det vi kommer till. Det är ett ok ställe, inte så speciellt, men det får duga. När vi installerat oss går vi ut för att träffa Hamid, som vi tillbringade några dagar med i Phnom Phen. Han har åkt bil upp med någon han träffat, och anlänt till Friendly dagen innan. Han skrattar åt färden och vilka hastigheter de kört i på vägar som inte har rätt att kallas vägar. Bilen, en Toyota Camry såklart, höll hela resan men han hade funderat på hur länge en bil i Kambodja håller i genomsnitt.

Mc trubbel. Igen.
Killarna som kört oss från hamnen tycker förstås att vi är ”deras” kunder, att vi ska åka med dem under hela vistelsen. Vi har istället funderat på att hyra mc för att köra själva, så vi hör efter om vi kan hyra en från dem. No, no. Den kommer bli stulen. Det är farligt att köra själv. Till slut får vi ett pris på 8 dollar per dag. Men allt måste dubbelkollas.
Inne i staden finns en riktig uthyrningsfirma som verkar seriös. Här kan vi hyra för 7 dollar/dag, då ingår ett rejält lås. Bossen för firman är en liten rund man. ”I will tell you about safety” säger han. ”Om ni parkerar på anvisade parkeringsplatser och sparar kvittot så är det lugnt. Finns det ingen parkeringsplats så håller försäljarna koll på bågen åt er, om ni köper nånting av dem”.

När vi kommer tillbaka till guesthouset är killarna inte lika friendly längre. Vi kunde minsann ha fått hyra av dem för 5 dollar. Nu vill de plötsligt ha betalt för resan från hamnen. Då tröttnar min pojkvän och biter ifrån. ”Ni sa 8 dollar förut så skyll er själva. Vi tänker inte betala för resan, vi betalar för rummet och det var dealen. Passar det inte så kan vi flytta och då tjänar ni inget.” Han har lärt sig, killen som blåögd trodde att Royal Palace var stängt och tyckte det lät som en bra idé att åka tuk-tuk för 10 baht istället första dan i Bangkok.
Killarna tjatar inte mera men stämningen är lite ansträngd resten utav vistelsen.

Man kan köpa 1,3 eller 7-dagars pass. Vi väljer 3 dagar för att kunna njuta av templen i ett soft tempo. Vilket man än väljer ingår några timmar dagen innan passet börjar gälla. De flesta klättrar då upp på Phnom Bakheng för att titta på solnedgången. Så även vi.
När vi klättrat, snubblat över rötter och pustat oss upp en bra bit, sitter plötsligt en man utan ben och tigger invid kanten. Då undrar man hur han kom dit, hävde han sig upp på armarna? Eller var det nån som hjälpte honom, och får han behålla nåt av pengarna han får själv?
Den här dagen är det molnigt, så när vi väl kommer upp kan vi förstås inte se någon sol. Utsikten i sig är mäktig, och att se det tidigare regnet ånga upp ur djungeln gör att vi är glada ändå.

Ansikten, fladdermöss och stoora träd.
Första dagen tar vi lite sovmorgon. Efter frukost puttrar vi iväg och börjar vid Angkor Thom och Bayon. Det är otroligt maffigt. Alla ”torn” kröns längst upp av ett ansikte i vardera väderstreck. Dessa ansikten fascinerar min pojkvän så mycket att han måste köpa ett i trä som souvenir. Säkert en timma vandrar vi i gångarna på den lilla marknaden i Siem Reap för att hitta ”det rätta ansiktet”. Till slut hittar han ett som han gillar OCH lyckats pruta ner till 6 dollar.

Högt uppe på ett av tornen står en man och grejar med någonting. Efter att ha studerat honom en stund fattar vi att han spetsar fladdermöss på en pinne inne i en hålighet, drar ut pinnen, plockar av fladdermusen och daskar ihjäl den mot tempelväggen. Han har fått ihop en bra hög på en liten stund. Kul jobb? Eller ska han kanske grilla dem och sälja?

Dagen fortsätter. Om man lämnar huvudtemplen är det lugnt och skönt. Det är grönt och nästan inga turister. Ta Prohm blir såklart en favorit. Det är ett av de tempel man lämnat lite som man fann det, överväxt av djungeln. Det är delvis träden som håller uppe byggnaden, tog man ner träden skulle delar av templet rasa, och förlora mycket av sin charm. Många bilder vi sett när vi läst om Angkor är tagna vid Ta Prohm, och självklart tar vi också kort, där vi står som små pyttar vid träden.

Charmig guide.
Vid Takeo vill en liten kille vara vår guide för en dollar. Vi tycker att vi kan läsa tillräckligt i våra böcker, men han är envis. ”You are rich”, menar han, så vad är en dollar för er. Vi försöker säga att vi inte är rika i det land vi kommer från. Det köper han inte så lätt, vi har ju flugit hit, då är man rik, punkt slut. ”And when you have no money you just go to machine and get more.” Ja, så kan man ju se det. Vid det här laget är vi rätt imponerade av hur bra engelska den här killen pratar. Han har nog inte fyllt tio år ännu, och argumenterar bort oss lätt. En dollar är det värt att få prata mer med honom.

Han berättar om stenarna; att det bara är ett lager av riktig sten, under det lagret är allt uppbyggt av en hålig sten som dränerar. Detta hade vi undrat över, när vi sett röda håliga stenar vid delvis rasade tempel. Han säger att han brukar slå vad med turister om att det är AC längst upp i den högsta delen av Takeo. Jag blir lite förbryllad och förstår inte vad han menar. Jag sätter inte emot men vi följer med och väl uppe står det klart att han har rätt. Det blåser från alla väderstreck, mycket märkligt, och det känns verkligen som att komma in i ett AC- kylt rum.
Vi får betala honom vår dollar bakom en pelare för att en vakt cirkulerar utanför. Egentligen får inte barn arbeta som guider, det finns ju officiella sådana. Detta stör honom lite, förut kunde han vara vid de populärare templen och då tjänade han mera. Pengarna använder han till engelska lektioner. För när han blir stor ska han bli en riktig guide. Jag tror att det kommer gå bra för honom.

Vi är mycket nöjda med att vi hyrde mc. Vi känner oss fria. Att köra runt i omgivningarna är nog halva nöjet. Alla vägar är asfalterade och det är lätt att hitta med en enkel karta. Med jämna mellanrum ligger ett hus lite avsides; toaletter. Rena och snygga. Utanför nästan varje toaletthus håller man på att plantera blommor. Området är till stor del anpassat för västerländska, pengastinna turister, varav många flyger in över dagen. Det märks även på entrépriset.
Det ligger flera stora hotellkomplex mellan Siem Reap och tempelområdet, men i stora delar av staden finns inget av detta. Den är anpassad för backpackers med många billiga guesthouses som har bananpannkakor på menyerna. Och det är skönt så.

Parkeringen är inget bekymmer alls. Vid varje ställe där det överhuvudtaget är möjligt att stanna finns försäljare. De slåss nästan om att vi ska parkera hos dem.
När vi kommer tillbaka efter en stund vid templet hör man ”buy cold drink”, ”buy fanta”, "buy coconut”. När vi visar mc-nycklarna tystnar alla. Vi köper läsk eller vatten vid ståndet där vi parkerat, vinkar hejdå och glider vidare. 

Barn som säljer flöjter dräller det verkligen av. Dräller är ett hemskt ord att använda, men så känns det. Jag tänker att om jag är törstig så handlar jag nåt, är jag inte törstig kan jag inte bli övertalad att jag måste köpa en flaska vatten…Och vill jag inte ha en flöjt så kommer jag heller inte köpa tre, även om de är billiga… Men så funkar det inte i Asien.
Vi testade att ignorera – leder till mera påtryckningar.
Att säga ”No thank you” trevligt – leder till argumentation.
Vara ironiska och försöka sälja vår guidebok/armband/vattenflaska med samma attityd som de har – leder till total oförståelse.
Sen kom vi på det enda sättet att slippa ifrån en försäljare: att säga ett kort ”dhe”. Vilket betyder ”nej” på khmer.
Första reaktionen när jag ser en försäljare vända sig bort är lättnad, ett litet ord och så slipper jag honom. Sen känner jag mig vidrig. Många människor lever under hemska förhållanden och jag skulle vilja hjälpa alla. Men det har jag inte budget till, och så får det inte plats tjugoåtta flöjter i min ryggsäck.

Efter en enkel middag på vårt GH somnar vi som små barn. Kanske är det alla intryck som måste bearbetas med drömmar.

Dag 2 vaknar jag med träningsvärk i benen… Templens trappor ser inte ut som trappor. Man klättrar mera längs sidorna.
Vi har hört att soluppgången vid huvudtemplet, Angkor Wat ska vara något speciellt, så vi åker dit tidigt. Nog är det speciellt alltid. Flera hundra japaner har radat upp sig, med minst två kameror och ett stativ var.

Eftersom vi uppskattar mc-turerna så mycket bestämmer vi oss för att därefter åka till Bantey Srei, som ligger 37 km utanför Siem Reap, ungefär 30 km från de andra templen. Vägen är bra och vi åker bredvid åkrar och genom byar. När vi kommer fram är vi bland de första besökarna, så det är ljuvligt tyst. Bantey Srei är rödare än många av de andra templen, och den tidiga förmiddagssolen gör ljuset väldigt speciellt. Det blir några fina bilder, bland annat på dammen utanför med näckrosor i.
När det börjar bli för många besökare för vår smak kör vi tillbaka. Vi svänger in vid en skylt som säger: Bantey Samre 3km. Templet Bantey Samre är inte lika underhållande som vägen dit. Det är 3 km av rallyväg, lätt rödaktig sand med gropar och hjulspår. Jag kör och det går finfint, bara man tänker ”yeeha” och inte tvekar när det slirar är det mest kul.

Efter lunch åker vi till Angkor Wat igen. Första gången orkade vi inte gå ända fram och eftermiddagsljuset ska göra tydligen templet mera rätta…
Visst är det otroligt, men det är liksom för stort, jag kan inte ta in allt. Jag köper ett vykort, men det visar inte heller hur sjukt stort det är. På baksidan av Angkor Wat håller man på att förbereda en nyårskonsert med Jose Carrera, med ljusshow mot väggen, så det springer ljus- och ljud tekniker med sladdar överallt. Jag har mer behållning av att studera dem…värsta utrustningen… Biljetterna till konserten kostar i stil med 500 dollar.

Efter en dag fylld av vykortsvyer får solnedgången från Phnom Bakheng får en ny chans att visa vad den går för. Den här gången förstår vi hypen.

Lite senare äter vi avskedsmiddag med Hamid som ska vidare till Laos. I Siem Reap ligger några ganska bra restauranger. På Red Piano äter grabbarna kött, och jag väljer pestopasta. Det är grönt, men smakar inte så mycket som pesto. Jag vet ju egentligen; ska man äta västerländskt ska det vara på ett dyrt ställe, annars smakar inhemsk mat bättre.

Bättre soluppgång.
Dag 3 börjar också tidigt. Solen går upp före 06.00 så strax efter fem åker vi från guesthouset. På vägen mot tempelområdet köper vi färska baguetter till frukost.Eftersom vi är ute efter bara själva soluppgången mer än just soluppgången över ett tempel idag har vi sett ut ett annat ställe som kan vara lämpligt.
Sras Srang, är enligt kartan en barey – vatten reservoar, och ser ut lite som en sjö. I skogskanten sätter vi oss på en bänk och njuter av det lila ljuset bakom trädtopparna på andra sidan ”sjön”. När solen lyser mera orange kommer en väldig massa människor cyklande på vägen. Lokalbefolkningen som ska till jobbet. Vi antar att de flesta arbetar vid templen. Alla gräsytor klipps för hand, med en lång kniv och en pinne… tänk vad många som skulle förlora sitt arbete om man köpte in en åkgräsklippare.

Mitt favorittempel blir Ta Som. Det är litet, mysigt, och lite överväxt. Det går att ”ta in”. Ett tempel i min smak.

Men hur vackra och imponerande templen än är kan man bli lite tempeltrött. Vissa tempel kör vi bara förbi. ”Orkar vi stanna och titta?” ”Nej.” Så vi saktar bara ner på farten. ”Mmm, ser fint ut, gasa nu”. Ändå tycker jag att tre dagar har varit ganska lagom. Det har varit en upplevelse att se dessa mästerverk, även om det är svårt att förstå hur det måste ha sett ut under storhetstiden.
Vi funderar på vad Sverige har som skulle kunna mäta sig med Angkor Wat.
Braehus?

I och med att våra dagar i Angkor är över är det också dags att lämna Kambodja. Två trevliga veckor har det blivit. Imorgon väntar resan tillbaka till Thailand.

Vi har bokat buss och våra gissningar att det inte kommer vara en sådan buss som försäljarna visat bilder på visar sig vara helt korrekta. Som vanligt har de sagt att en buss ska hämta upp och sen byter man till en större. Vi byter aldrig buss. Men vad kan man göra åt det.
Vi har ju hört att vägen är riktigt dålig, men vad som väntade hade vi inte riktigt kunnat föreställa oss. Efter ett tag hämtar jag min sportbehå från ryggsäcken, och drar den över min vanliga bh. Så dålig är vägen… 
Men visst kom vi fram, bara tre timmar senare än angiven tid. Om man jämför med många som åkte på lastbilsflak, med hjälm så vi åkte förhållandevis bra, vi hade tom AC stundtals.

Väl över gränsen till Thailand har vi tänkt ta oss till Khao Yai nationalpark, men räknar inte med att vi ska hinna dit samma dag. Nu får vi dock se hur lokaltrafik med buss kan fungera ypperligt. Vi slussas vidare till buss efter buss. Jag får låna en mobiltelefon av biljett-tjejen för att boka ett rum, med hämtning på busstationen. Så klockan halv tolv på natten landar vi i mjuka sängar på Khao Yai Garden Lodge. Men det är faktiskt något klichéfyllt ”en annan historia”.

Speedboat från Phnom Phen till Siem Reap:
Tar 5 timmar. Kostar 22 dollar.

Tempelpass:
1 dag: $20, 3 dagar: $40, 7 dagar: $70.

Hyra mc:
7 dollar/dag

Bensin / lunch:
Inte långt från Angkor Wat ligger en stor öppen yta, där man kan äta lunch. Restaurangerna är av gatuståndstypen, och serverar det vanliga; nudelsoppa, wok, bananpannkakor. Här går det också bra att tanka om man behöver det. Närmare staden finns större mackar.

OBS! Alla priser har säkerligen höjts. Vi var där i slutet av 2002.

För några år sedan reste jag och Pojkvän runt i Asien under 3 månader. Vi besökte Laos, Kambodja och Thailand. Den här texten om huvudstaden Phnom Phen skrev jag straxt efter vi kommit hem, och den finns även på backpacking.se.

Phnom Penh är som många andra städer fylld av kontraster. Människor som bor på trottoaren och stora vackra hus med höga staket och låsta grindar. Tempel och massgravar. Middag för några kronor och trendiga restauranger. Smycken för 1 dollar och smycken för hur många dollar som helst. Åk dit, blanda som du själv vill, njut och förfasas av vad staden har att erbjuda.

Moppekillar

- Hello friend, have plans for today? Miss, want to go killing fields. Miss, 8 dollars hole day. Miss? Miss?

Jag vill ju bara äta min frukost…

Vår "vän" Mr Phana i Sihanoukville har förbokat rum åt oss på Okay Guesthouse. Best driver, best guide, best organiser, best english spoken ståtar han med på sitt vistkort, Phana. Bra engelska pratar han, det han tjänar lägger han på engelskalektioner som så många andra i Kambodja, och han kör bra. Men organiseringen… Okay Guesthouse är väl okej, men det ligger nära en väg, så det blir allt annat än lugnt, och det finns ingen yta där man kan komma ifrån. Vi vill ha toppenbra, så vi bestämmer oss för att flytta efter en natt.

Vi går på promenad och hamnar lite fel, får gena genom ett lyxhotell för att komma rätt. Vi tassar ut rätt snabbt, känner oss malplacerade i dammiga fiskarbyxor. Man kan vara turist på olika sätt.

Vi går förbi kvarteren med alla ambassader. Fina vita hus, gröna trädgårdar och höga staket med låsta grindar. Svänger sen av på en gata som inte är asfalterad. Kontrasten är slående. Här står två kor spända för en rucklig vagn. Korna har som små tofflor, gummiplattor fastknutna på klövarna, jag fotar för att visa pappa. Vi köper "läsk på påse", läsken hälls helt enkelt över i en lite plastpåse och så får man ett sugrör. Panten är mer värdefull än läsken. Här och där ser man "telefonkiosker" - ett litet bord, en skylt där det står minutpriset, en mobiltelefon och två personer som sköter businessen - och "bakgatebensinmackar" – en tjej och en tank.

En annan dag går vi på gatorna där vi gissar att västerlänningarna som bor i Pp huserar. Butiker som skulle passa fint in på södermalm i Stockholm, de säljer konst, smycken och kläder och är smakfullt inredda, lite som i en inredningstidning. Här och där ligger ett Cafe eller en restaurang. Vi kan inte motstå menyn på "Tamarind" och glider in. Notan slutar på 20 dollar för en lunch, för två. Det var billigt i kronor, resonerar vi. Tapasen är bland de godaste jag ätit, fetaost o spenatfyllda vårrullar, minipizza, kycklingspett. Och creme brulee är det helt enkelt nödvändigt att äta med jämna mellanrum.

Vi gillar egentligen det där med att man kan vara turist på olika sätt och äter på flera trendiga restauranger, bl a "Friends". Här utbildas gatubarn, de lagar maten och serverar. Trevligt, snyggt, gott och man lägger pengarna på en god sak.

Bodditree, ligger mitt emot Toul Sleng. De gar verkligt goda fyllda baguetter. Är även ett Guesthouse, med verkligt snygga rum, dock lite dyra för vår budget. Över 10 dollar.

Kontrasterna fortsätter att beröra oss. Vi trivs på guesthouset med många backpackers och billig omelettbaguette. Gillar också de fina byggnaderna och tydliga franska inslagen. Men den tragiska historien kan man inte nonchalera.

Vi åker till Killing Fields. Det finns ju ett stort antal över hela Kambodja, men det här är det som är mest känt, antagligen för att det ligger nära Phnom Phen. Pizey och hans kompis kör bra, korsar obehindrat genom trafiken och senare mellan groparna. Vi ser några turister som åker bil, med AC, de ser ju svala ut där bakom rutan, men de ser inte så himla roade ut. Vi däremot är dammiga men strålar, över upplevelsen, över att komma nära barnen som cyklar till skolan och tjoar på oss.

Väl framme pekar Pizey och säger att de ska vänta på oss där borta när vi tittar. Vi säger att det kanske tar en timma så de behöver ju inte stå precis där. Jo, en kvart ska de gå till en vän för att dricka något, men sen väntar de där, säger han och pekar igen. Vi är lite obekväma över att bli uppassade, även om vi betalar för det.

Första reaktionen är att det är en fin, grön park. Solen skiner och mitt fram står en hög byggnad med samma stil som är typisk för tempel i asien. Sen tittar man närmare på stupan, och ser att den är fylld med kranuim, från de 17.000 människor som mördades vid det här fältet. Vi har ju läst om detta i böcker innan vi for, men på plats blir man ändå chockad. Det ligger verkligen tänder och benbitar längs stigarna. En guide berättar, "det här trädet användes för att döda små barn. De höll dem i fötterna och slog huvudet mot stammen." Det är fortfarande stora mörka fläckar i barken. Det är nu en lätt värk startar i magtrakten.

      

Vi åker tillbaka till staden och gör ett besök på S21. Toul Sleng. Skolan som Pol Pot lät göra om till ett tortyrfängelse. Även detta har vi läst om och sett bilder på. Men man kan inte förbereda sig för ondska.

Vi förundras över att vi aldrig pratat om detta i skolan. Min historielärare på högstadiet ägnade i princip hälften av tre års lektioner till Hitler och förintelsen. Men andades aldrig om vad som hänt långt senare i Kambodja.

Det tar hela dagen innan obehagskänslan långsamt släpper efter.

Dagarna rinner iväg. En eftermiddag spenderas på Russian market. En traditionell marknad, en del där alla säljer smycken, en del där alla säljer tyg, sen mat osv. Vi prutar och handlar. Central market ser ungefär likadan ut. Men nu har vi handlat färdigt. För idag…

På Nationalmuseet gillar vi den lilla trädgården i mitten bäst, statyer har vi sett. Fiskarna i dammen verkar dessvärre inte må nåt vidare, de simmar runt, verkligen runt, runt i en cirkel.

Tittar på ett tempel på en kulle, reflekterar inte över namnet. Skrattar lite åt en apa som sitter och käkar upp blommorna som någon offrat. Känner att vi måste göra ett besök på Royal Palace, och hos Silver Pagodan. Men i ärlighetens namn är vi lite tempeltrötta redan efter bara Royal Palace i Bangkok. Så vi tittar halvt engagerat och vi sparar adjektiven till templen i Angkor istället.

En kväll går vi till Hotel Le Royal. Det har fått en helsida i vår guidebok, så vi vill kolla på stället. Vi klär upp oss för att inte känna oss så bortkomna. Hamid, som vi träffade på minibussen över från Thailand hänger på. Han har en 30års-kris, lämnade sitt kostymjobb i London och ska vara på resande fot i ett år. Han har orange byxor med elefanter och papegojor på, men verkar inte obekväm.

Vi tar en drink i Elephant Bar. Visst är det snyggt. Nyfikna som vi är ber vi att få titta på ett rum, inga problem, en portier visar oss. Sen frågar killen i receptionen vart vi bor. "Ehrm, by the lake…" svarar vi. Jo, han vet. "Many young people stay there".

Självklart mailar vi hem några gånger. Där sitter man på en grusgata med ett internet snabbare än modemet hemma. När jag skrivit ett lååångt mail hänger sig plötsligt alla datorerna, jag håller på att dö, ska jag behöva skriva om allt? Stön hörs från flera håll. Men en rask kille ordnar allt och alla blir lugna. På vägen därifrån ser vi familjer som bor på trottoaren, har byggt ett skjul och lever sina liv där, vid gatan. Då skäms man över de petitesser som kan få en att tappa humöret.

Sista kvällen sitter vi på verandan med en kall öl och tittar på solnedgången. Pratar med en holländsk man som ser ut precis som den glade, tjocke buddhan man kan köpa som souvenir överallt. Han har mest suttit här på verandan och haft det bra. Så kan man ju också göra. Men han har nog en annan bild av staden än vad jag har. Och jag tycker om det Phnom Phen jag har sett.