Igår var jag på Berns och lyssnade på The Concretes. 
Jag älskar deras musik, men de är inga favoriter som liveband direkt. Så jävla pretto! Jag stod faktiskt och längtade efter Thomas i Bob Hund. Den enda som förändrade sitt ansiktsuttryck överhuvudtaget under hela spelningen var gitaristen Maria. Hon såg faktiskt ut att ha roligt. De andra verkar lika plågade som en elev som ska hålla föredrag för klassen.
Lisa Milberg sjöng en låt. Lite kul. Men hon gömde sig bakom micken och sitt hår, stod som en blyg skolflicka när hon sjöng och neg efteråt. Image? Tramsigt och tråkigt, tycker jag.
Viktorias mellansnack var mumligt och jag hörde inte ens hälften. Ljudet var inte guld i övrigt heller. Blev lite av en grötig ljudmatta. Blåssektionen överröstade sången för mycket.

Trots allt mitt gnäll ångrar jag inte att jag var där. Jag gillar ju som sagt musiken och det var en bra kväll med trevligt sällskap. Tjejen som varit min bästis i 20 år (herregud) och killen som hon blev tillsammans med bara några veckor innan jag och Pojkvän träffades.

Förband var El Perro Del Mar. Riktigt bra. Mera känsla. Jag har en skiva men av någon anledning har jag inte lyssnat så mycket på den. Det var bättre ljud på hennes spelning. Men så var de hälften så många musiker?!

Är duktig och städar idag. Så nu ska jag moppa golvet . Och lyssna på the Concretes på skiva. Där gör de sig bäst.