Vår granne (den äldre damen, för er som minns mina tidigare grann-inlägg) har ringt på några gånger den senaste veckan. Klockan 01.45 en natt. Hon hade hosta. "Vad ska man göra?" Jag gav henne strepsils. Ringde även sjukvårdsupplysningen (fantasktiskt att man mitt i natten kan får prata med en fin liten ann-marie eller britt-louise eller vad hon hette med finsk brytning som likt en mormor ger goda råd) och ringde på hos granntanta straxt efter två för att lämna en kopp varmt honungsvatten och säga att hon skulle sova med huvudet högt. Då öppnade hon inte. Dagen efter ringde vi på igen för att kolla hur hon mådde. Då öppnade hon inte heller.

I lördags när vi gjorde oss färdiga för att åka till stadshuset ringde hon på igen. Det var mörkt i lägenheten och kylen hade stannat. "Vad ska man göra?" (Inte ett ljud om hostan mitt i natten.) Hon stod och slog på proppskåpet med en käpp... Pojkvän bytte en propp. Då säger hon så fint "Du är så bra, som en son". Om man bortser från den lilla detaljen att hennes son sitter i finkan och har besöksförbud till sin fru så är det ju jättefint sagt... :)