Jag lånade Alex Schulmans bok på biblioteket igår. Och läste ut den imorse.

Jag hade inga direkta förväntningar på boken. Mindes inte recensionerna jag läst. Men tänkte att den där bör man kanske läsa. Ja, det bör man!

Dramaturgin är enkel, men funkar. Barndomsminnen, vuxna tankar och samtal med en terapeut flyter framåt i makligt tempo. Det finns mycket att tycka om i boken. Den är visserligen sorgsen, oron finns i bakgrunden, men den övervägande känslan är ändå en annan; lugn, lycklig och kärleksfull. Vardagliga anekdoter som minns och berättas med en förvånande detaljrikedom. Omedvetet minns jag under läsningen mina egna bekymmerslösa somrar i sommarstugan som barn och finner därför som en nostalgisk trygghet i texten som är trivsam.  

Men en liten grej stör. Jag kan inte släppa känslan av att man inte får med sig allt. Vissa trådar lämnas oavslutade. Och att det finns logiska luckor. Var finns tex storebror Niklas fru och barn under alla högtidsdagar, helger och middagar? Som midsommar. Kanske var de med men störde upplägget i boken?

Men, i slutändan är det en fin bok, värd att läsa som sagt.