Vi såg Apan i söndags. Den var... inte riktigt som jag tänkt mig. För det går inte att föreställa sig ens i sin vildaste fantasi hur den är. Det är inte en berättelse, med början mitt och slut, det är ett utsnitt av tid bara. Precis när den slutade tänkte jag ordagrant som Aftonbladet-recensenten (läste recensionen i efterhand) "jaha, var det inte mer"... Men efter bara en liten stund stämde det liksom. "Ja, så skulle det vara". Under tiden man ser filmen är det ett pussel utan konturer. Man tänker sig att vad man ser kommer sättas ihop till något större. Men det gör inte det. What you see is what you get. Men det är det där raka, enkla, minimalistiska som är det imponerande. När chocken släppt ser man det.  

Olle Sarri är makalöst bra. Se Apan för hans skull en dag när du känner att du klarar av att hantera ångest i sin svartaste mest komprimerade form.