Vi har haft semester i några dagar. Därav lite glest med blogginlägg. Vi var i Motala och hade det grymt skönt! Badade, åt jordgubbar från landet, sov, läste bok, och åt mat. Myste en massa med mamma,pappa, min syster och Franks kusin Hugo. Och åt lite till.

Innan vi hade en morgonpigg lillknodd hann vi knappt äta frukost innan det var lunchtid. Nu är det annorlunda. En dag hann vi hänga vid sjön, njuta av solen och läsa bok när kidsen sov, leka i skuggan när de vaknade, bada och vara hemma igen till lunch! På eftermiddagen åkte vi och träffade min kusin och en gemensam kompis, samt deras barn i en park och åt glass. (Det är så enkelt på sommaren - en filt, en sval bris från Vättern och en glass. Inte trånga fik som bara rymmer en barnvagn och inte fyra.) Kompisens Ester hade precis som Frank legat i säte, inte velat vända på sig och plockats ut med planerat kejsarsnitt. Det var roligt att få jämföra erfarenheter! När andra pratar förlossningar kan jag känna att jag typ fuskat lite, hon kände precis likadant. :)

En dag åkte vi som sagt till Askersund och fikade och suktade lite efter keramik från Upsala Ekeby. (Främst en skål av Ingrid Atterberg var det vi fastnade för. Men 650 kronor tyckte vi var på gränsen till överpris och bestämde att den kanske går att tradera hem istället, främst de absolut kändaste pjäserna går ju dyrt där. Men nu när jag försöker googla fram en bild på skålskrället kan jag inte hitta nån. Den kanske är superovanlig. Men antikbutiken hade ju två exemplar!?! Det var en omvänd variant av vaserna ur serien "Fiamma" som det går att hitta bilder på. Blå på utsidan och gul på insidan. Apsnygg! Åh!)


Om man vill ha lite vardagsrealism, (som hos Sophie, fd Alma), så kan jag berätta att Frank plötsligt ska ställa sig upp istället för att sova. Han somnar i bilen och i vagnen utan knussel fortfarande, men i sängen är det en fysisk kamp på minst en kvart innan han slappnar av och försöker somna. Vi har testat att gå ut ur rummet som vi brukade förut, bara gått in och lagt honom ner några gånger och sen inte bry oss om honom på en stund, men det slutar med att han gråter förtvivlat och måste sittas hos ändå och så tar läggningen trekvart.

Är detta en fas som går över? När fascinationen över detta nya, att kunna stå upp, lagt sig - kommer han slappna av i sängen utan att kroppen vill ställa sig upp fast ögonen vill blunda och sova? När han kan gå måste det väl lugna sig åtminstone?