Imorgon blir Frank 1 år! Och, nu kommer klyschan: det har gått så fort! Men ändå så långsamt. Det känns som igår och ändå inte. När jag läser mina inlägg från september förra året kommer jag ju ihåg allting precis. Men tänk vad mycket som hänt sedan dess!

Kan konstatera att jag höll min föresats att inte göra om det här till en barn-blogg. Det är fortfarande fokus på "kläder, mina och andras, mode kanske man kan säga tom" som jag skrev då. Och så lite babbel om vardagen.

Kan även konstatera att jag hade fel på en annan punkt, för Franke säger vi nästan aldrig. För han är en Frank! En och annan säger Frankie eller Frankie Boy. Jag kallar honom pysen ibland, eller pyret, beroende på humör (hans främst). Vännen och kompis använder jag också ganska ofta. Vet inte varför, kanske låter tramsigt?

Vad fånigt att jag var nervös för snittet, det gick ju hur fint som helst! Det känns konstigt att jag har ett barn men inte har genomgått en "förlossning", liksom en klassisk. Men snarare lite lyxigt än som att jag smitit. Och jag mådde verkligen bra efteråt! Läste lite i efterhand och förstår att det kan vara väldigt olika efter olika snitt, även för samma mamma. Men hon som gjorde min operation har tydligen rykte om sig att vara väldigt bra. Enda grejen egentligen var att det tog många månader innan känseln på magen ovanför ärret började komma tillbaka.

En sak till konstaterar jag: Herregud hur pigg och fräsch jag ser ut! Både på slutet av graviditeten och de första veckorna med Frank. Känner mig risigare nu ju! Så trodde jag inte att det skulle vara. :)